23 månader

Igår var det 23 månader sedan du lämnade oss Robin. Jag hatar att jag aldrig kan träffa dig när jag vill. Jag saknar ditt leende. Jag saknar ditt skratt. Jag saknar att hämta vatten till dig när du var lat och låg i soffan och kollade på Discovery. Jag saknar att sitta och lyssna på dig när du spelade piano. Jag saknar att spela xbox med dig. Jag saknar tiden då vi var små. Semestrarna vi hade till Kanarieöarna. Den här gången är varken du eller Malin med. Det kommer svida i hjärtat när jag sitter på planet dit och du inte är med. Jag satt jämt bredvid dig, kommer du ihåg de?
Jag hatar att jag någon gång sa att jag hatade dig. För det gör jag inte. Jag älskar dig. Jag var bara arg och jag ångrar det så in i helvette. Jag ångrar att du fick skit för att du råkade göra illa mig när vi var små, bara för att jag blev ledsen. Det var inte med meningen att du skulle få skit för det för jag vet att det inte var med flit. Hela mitt liv har du överbeskyddat mig. Det räckte med att du råka armbåga mig till exempel, det var inte alls säkert att det gjorde ont, och vissa gånger skratta jag till och med men du frågade alltid flera gånger och det gick bra. Bara för att du brydde dig. Och det älskade jag.
Jag ångrar den gången vi var på teneriffa och jag var så sur hela tiden. Jag vill inte ens kolla på videorna vi har från den gången för jag vet att varje gång du filmade och sa jätte glatt "Hej Sara!" eller något liknande så svarade jag dig surt eller så kollade jag bara på dig. Du tog säkert inte illa upp men jag mår så dåligt för det. Jag var ju inte sur på dig. Jag var lika sur mot alla. Alla som höll i kameran.

Jag hatar dom gånger vi bråkat. Men alla syskon bråkar, inte sant? Och alla syskon älskar varandra innerst inne, oavsett vad. Ingenting är starkare än det band som syskon har.
Förlåt för allt dumt jag någonsin gjort mot dig. Ja jag vet, det spelar ingen roll, men jag har skuldkänslor förstår du väl.

Jag älskar dig så oerhört mycket. Åh nu känner jag doften av dig Robin! Nu kommer jag ihåg kramarna ifrån dig. Din smala kropp som kramar om en varje gång vi inte setts på ett tag eller om någon skulle åka någonstans. Jag saknar din röst. "Hejdå Sara!" Jag saknar att du inte ropar hejdå längre och jag saknar att aldrig få ropa hej eller hejdå till dig.

Jag vill inte gråta mer. Nu har jag i alla fall lärt mig att inte börja gråta bara man hör ordet självmord och jag kan prata öppet om dig Robin. Ibland känns det som om det inte finns mer tårar att gråta ut. Men så när allt blir bra igen så finns det allt lite till bara jag tänker på dig.
För bara någon månad sedan var de värsta jag gråtit på länge. Jag låg i Linus säng och grät. Grät och grät i säkert någon timme. Allt lugnade sig och vi skulle gå ut och ta lite kvällsmat. Jag gick före och då mötte jag Adam. Han var på väg ut till sig och då kom tårarna igen. Linus sprang dit och jag satt och storgrät i deras kök. Hur kan två personer vara så lika men ändå så olika? Tittar jag fort på Linus bror så tror jag att det är Robin jag ser. Och sen så är det inte det. Det var svårast i början. Jag kunde knappt titta på Adam. Nu kan jag göra det. Men jag tror det är på grund av att dom är så lika, både till utseendet och personligheten, som jag tycker om Adam så mycket som person. Och han är en riktigt bra bror till Linus.

Robin, ibland kan jag känna att du är i närheten. Jag älskar det. Jag älskar tanken av att vara med dig igen. Jag älskar drömmarna. Dom är så verkliga och det känns verkligen som om du är tillbaka hos oss igen, tills jag vaknar. Du är för alltid i mina tankar. Du vakar över mig och våran familj och jag vet att du skyddar oss, mot allt ont som finns i världen. Våran skyddsängel. Den vackraste ängeln i hela himmelen. Den finaste killen med det finaste leendet och dom finaste vingarna.
Robin, min storebror, mitt allt. Vi ses en dag och du ska veta att jag älskar dig mer än allt annat på denna jord. Everything i do, i do it for you.